Sara

Det var en vecka sen jag skrev sist, tiden har verkligen gått fort. För jag trodde att det var igår eller något som jag skrev senast. Men men så var det ju inte.
Jag vet egentligen inta vad jag ska skriva här för tillfället. Jag känner mig helt matt, och det är så mycket som jag skulle vilja skriva av mig. Men det kan bli otroligt fel, så jag kanske borde strunta i det. Men jag vet inte.
Idag är nog den första dagen som jag är frisk på år 2008, de är ganska otroligt, borde i princip firas! Trötthheten har redan börjat smyga sig på och kanske ska man lägga sig i tid för en gångs skull. Visserligen så börjar jag relativt sent imorgon, men det skulle ju ändå vara skönt. Men jag misstänker att John Blund inte kommer komma och knacka på först närmare två tiden inatt eller något. Jaja,

Veckan som har gått har faktiskt gått väldigt väldigt snabbt. Kanske för att jag var sjuk på måndagen och tisdagen. I onsdag så kom en tjej ifrån Ys klass och färgade sig i skolan, för att hon ska vara min blondmodell. Han dock inte klippa henne så hon ska komma tillbaka nu på onsdag. I torsdags så var det praktik som vanligt, dagen gick förvånansvärt snabbt, klippte min farbror och det tog hela två och en halv timme STÖRSTA SKÄMTET JAG VET. Just det de var också alla hjärtans dag i torsdags med de firades inte så väl. Kom inte hem först närmare åtta tiden, väntade på att jag och Y skulle chilla hem till papi där vi skulle bo i en vecka. Men hon vart sjuk, så jag åkte själv. Den kvällen var ju inte jätterolig, men den var rätt så lugn iallafall. I fredags så hade vi oförberätt läxgörhör i småföretagande och jag fick MVG ( måste ju få skryta lite nu när det gått så dåligt i skolan den senaste tiden), på eftermiddagen kom min ANDRA farbror till skolan och så fick jag klippa honom. Det gick ganska bra, tog bara ungefär två timmar =), Ingela sa iaf att ena sidan var PERFEKT och det nöjer jag mig med, vi behöver ju inte prata om den andra... Efter det så bar de av hem till bredäng ett litet tag innan jag mötte L och Y i skärholmen. Chillade där ett litet tag, sen åkte vi typ runt i halva stockholm känndes det som, för alla ville äta mat ifrån olika ställen. Kvällen spenderades med lite prat och tv tittande, kom inte i säng först vid tre tiden. Så när jag skulle ta mig upp klockan sju på lördags morgonen för att gå till praktiken så tod de emot lite. På salongen så färgade jag Louise hår och det gick bra, fast det tog väldigt väldigt lång tid. Vet inte riktigt varför kanske för att jag är bra på att sega mig, men även för att jag typ stod och sov där eller nått. Efter det åkte jag hem till papi igen och möttes av två nyuppstigna brudar. De höll ¨på lite med Ls läxa och så, sen fick de åka in till stan och köpa vodka och cigg. Själv stannade man hemma och lagade lunch och städade pyttelite. På eftermiddagen hände det inte så mycket vi fixade oss mest inför kvällen.

De som hände igår kväll och idag väljer jag att inte ta upp här. Inte för tillfället iallafall. Dessa dagar har i stort sett fyllts av mest lögner, svek och tårar.

Har du någon, som du litar på till hundra procent? Någon som du vet skulle göra ALLT för dig och som inte skulle tveka en sekund över att offra sitt eget liv för ditt.

Jag har ingen, jag har inte kärlek i mitt liv, inte heller vänskap. Eller klart jag har kärlek och vänskap, men inte av den typ som beskrivs ovan. Jag tror inte att någon av mina vänner skulle ge sitt liv för mig. Men skulle jag ge mitt liv, för dem? Ja, det skulle jag! De människor som jag spenderar min tid med här, skulle jag absolut ge mitt liv för utan tvekan. Trots att de flesta av dem troligtvis inte skulle göra samma sak för mig, så skulle jag ändå göra det för dem. De människor som jag håller av, bryr jag mig så mycket om att mitt liv inte vore värt något överhuvudtaget utan dem. Om någon av de jag håller av skulle försvinna ur mitt liv, skulle jag inte längre orka fortsätta. Jag vet inte hur jag ska förklara det, vet inte heller varför jag försöker förklara det. Kanske för att jag vill att de ska veta hur mycket de betyder för mig, eller bara för att jag själv ska få veta det.

Jag vill tillbaka till den tiden då man fortfarande trodde att alla människor ville varandra gott. Idag känns det som om alla bara lever för sig själva, människan blir bara mer och mer egoistisk för varje dag som går. Men vems fel är det, i grund och botten så är det ju faktiskt vårat eget fel. Inget annat kan vi komma undan med. Vi har alltid grävt våra egna gravar. Men på senare tid känns det som om vi även börjat gräva varandras. Varför slösar vi tid på människor som inte värdesätter oss? Varför försöker vi passa in, och vara några vi inte är bara för att andra ska tycka om oss. Är det i dagens samhälle så svårt att bli accepterad att man måste låtsas vara någon annan? Tyvärr så finns det ju bevis på att det faktiskt är så. Det finns människor idag tar sitt liv eftersom att vi, deras med människor, har gjort så att de känner sig så pass betydelselösa att de inte längre behöver eller vill stanna kvar här. Vi stöter bort folk, och ställer andra inför dilemman. Jag vill inte få er som läser det här att känns skuld, jag vill att ni ska känna att era handlingar PÅVERKAR. Just vad du gör och säger berör andra. Allt du gör spelar roll. Därför så måste du alltid tro på det du gör, du måste kunna stå för dina handlingar. Inte bara följa strömmen och ta efter andra. Vi lär oss av varandra, vi tar efter varandra och till slut blir vi några andra. Om vi inte stannar upp och reflekterar kring vad som egentligen betyder något för oss!

Och det är här jag befinner mig. Någonstans mellan att vara i den onda cirkeln där jag lever så som andra vill att jag ska göra, och att veta om att jag måste bryta mig ur den. Jag känner till viss del att jag inte är jag. Någonstans under dessa år, med så mycket nya händelser och upplevelser så har jag tappat bort mig själv. Jag vet att det låter klyschigt, men det är faktiskt så det är. Jag har försökt att få andra att bli så pass nöjda med mig, att jag glömt vad jag egentligen vill. Men jag lägger absolut inte skulden på er, att låta sig påverkas av andra är något som man själv väljer om man ska göra eller inte. Men jag är ledsen att jag inte vågat stå upp för mig själv, och levt så som jag lär. 

Jag skulle kunna gå in mycket mer i detalj på hur jag menar och vad jag försöker förändra. För det är inte meningen att ni ska känna bedrövelse över mitt liv och vad jag varit med om. Jag vill att ni själva ska känna att ni uppskattas och älskas för det som ni är, eftersom ni är värda det. Men glöm dock inte att ni först, måste börja uppskatta och älska era medmänniskor för det som dom är. 

Jag väljer att tro att det finns kärlek och vänskap någonstans i alla. Jag väljer att tro på att människan vill gott.