Sara

Jag orkar inte skriva så mycket om dagens händelser. Kanske får ni en liten inblick i det snart, men nu känns det inte som att jag ens med alla världens ord kan beskriva sorgen, smärtan och sanningen

Ni får ett gammalt inlägg istället, skrivet i min förra blogg den 11/11-2007

Lillebror A

Jag vet att jag kanske inte borde skriva om det här i bloggen, eftersom att det kanske är för personligt. Säkert lär jag ångra mig en dag. Men jag behöver få skriva av mig lite.

VARFÖR?? Ledsen, jag är så ledsen för din skull. Varför blev det såhär just för dig, eller varför drabbar detta någon. Om det finns en gud så undrar jag hur den tänker. Varför väljer man att göra livet så fruktansvärt svårt för vissa? Vad har de gjort för att förtjäna det? varför varför varför varför

Ingen vet nu om du kommer att utvecklas och med hjälp utav ett under, komma i kapp dem i din ålder. Men oddsen tyder på att det är näst intill omöjligt. Det krävs ett mirakel. Just efter att din utredning var klar, så började man med en gång med en massa kurser för familj och anhörgia för att få lärdom om hur du på bäst sätt skulle få hjälp. Psykologer, läkare assistenter tillkallades, allt för att du skulle få en chans. Ett litet tag så verkade de faktiskt som om de skulle gå bra, man trodde att tack vare all denna hjälp så gick de trots allt framåt. Men nu har det stått still ett bra tag, du har till och med backat. Du klarar av mycket mindre saker nu än för några månader sedan, vilket är fruktansvärt.

Hur mycket jag än försöker att bara fokusera på framtiden och endast tänka en dag i taget, så kan jag inte undagå att tänka på allt det negativa. Kommer du någonsin lära dig att äta själv, att klä på dig själv och prata. Kommer du någon gång kunna kommunicera med andra människor. Kommer vi någonsin förstå hur du tänker, vad du tänker och hur du känner. Kommer du bli mobbad i skolan, kommer du kunna få några vänner, kommer du kunna få några bästa vänner, kommer du få känna kärlek??
Du har inga vänner nu, du är ju asocial som det så fint kallas. Barnen på dagis säger ju redan att du är konstig och det är tråkigt att leka med dig för att du inte förstår något. Hur ska du kunna gå i skolan, när man redan nu märker att du skärmar av och inte lyssnar när man pratar med dig. Hur ska du kunna skaffa vänner, vad är det för liv att inte få uppleva saker och inte kunna dela det med andra?

Jag blir så ledsen när du nu börjat dra dig undan. När du är ledsen så vill du inte bli tröstad, du vill vara själv istället för att få närhet och stöd. Varför slår du dig själv och drar dig själv i håret tills du börjar gråta. Varför vill du känna smärta? Är det allt du kan känna..

Det känns så sorgligt att inte veta vad du säger, när man verkligen märker att du försöker förklara någonting. Jag är ledsen att jag inte förstår, jag är ledsen att jag spenderar så lite tid med dig. Om jag var mer med dig, kanske jag skulle kunna förstå dig bättre. Men det är tufft att se dig bli helt överlycklig för att du lyckats härma efter ett ord som man sagt. Men när jag ser hur glad du blir så får jag för mig att du förstår. Att du förstår att du inte är som alla andra, tänk om du varje gång du ser någon äta tänker varför kan inte jag. Jag tänker på när man hämtar dig på dagis och alla barn cyklar runt under tiden som du bara sitter och tittar på. Kanske önskar du att du också kunde. Tänk om du märker att din två år yngre lillebror hänger med bättre i sinnet än vad du gör. Gör det ont i dig?? Ibland hoppas jag att du inte förstår det, bara för att du ska slippa känna smärtan.
Men kan man inte känna smärta kan man heller inte känna glädje... och jag vill ju inte att du ska leva ett liv utan att kunna få känna glädje.

Allt känns ju som sagt tufft... men även alla dessa frågor, visst folk undrar väl. Men det känns ändå jobbit, när folk hela tiden frågar:
Varför pratar han inte, Varför leker han inte med de andra barnen, Varför utforskar han fortfarande allting med munnen, Varför äter han inte själv, Varför lyssnar han inte efter sitt namn, Varför isolerar han sig från omvärlden.
Jo, han gör det för att han inte FÖRSTÅR bättre.  Tyvärr är det sanningen.

Det känns som om jag inte orkar försvara det, även fast denna börda absolut inte är tyngst för mig. Jag skäms inte över min lillebror, och jag vill inte hålla det hemligt att han har grava problem. Jag vet att folk känner medlidande med honom och alla andra som drabbats av samma problem. För innerst inne så vet vi, fast vi inte vill erkänna det att detta är bland det värsta som kan drabba en. Hur många gånger har man inte garvat åt någon i "särskolan" hur många gånger har man inte kallat någon för särbarn/CP. Och vi vet att det är så min bror kommer få växa upp, Han kommer få växa upp i en miljö där folk räknar honom som mindre värd. Han kommer aldrig att accepteras som en individ i samhället. Han kommer att dras över samma kant som alla andra, han kommer sållas bort i ett annat fack.

Jag önskar att det fanns någonting som jag kunde göra för dig, men jag är så maktlös. Hur mycket jag önskar att du skulle få det bättre så går det inte. Jag vet att det är meningslöst att gnälla och sörja över dett egentligen, eftersom att situationen inte går att förändra. Men man måste få vara ledsen, för detta känns så förjävligt.

Men mest av allt hoppas jag att du förstår hur mycket jag älskar dig. Jag är så rädd för att du ska känna dig oälskad. Jag hoppas hoppas hoppas och ber att du vet att du förstår att du känner hur mycket du betyder. Jag hoppas att du alltid vet att jag ALDRIG kommer skämmas över dig, och du ska heller ALDRIG skämmas för den du är. Du är så perfekt, precis som du är.

Jag nattade dig ikväll, jag lät dig dricka din välling. Sen läste jag för dig några gånger, du ville hela tiden höra boken om och om igen. Jag sa att det var sista gången nu och du låg där på mig arm och riktigt njöt. Jag slog ihop boken och gav dig din nalle, du såg på mig och log. Dina blå ögon riktigt glittrade och det känndes som om du sa tack. Jag gav dig en natt puss på kinden och lämnade rummet. Jag lämnade rummet, för att du skulle få ro till att somna. Men istället så blev du ledsen. Jag gick tillbaka in till dig och satte mig på golvet brevid din säng, försökte prata med dig lite. Men istället stirrade du rätt upp i taket, jag fick ingen kontakt med dig fast jag försiktigt skakade på din lilla axel. Du var fast besluten att inte se på mig, jag är ledsen lillebror. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, jag gjorde ju precis så som jag brukar göra. Men idag blev det fel, jag ska försöka gottgöra dig imorgon om du vill se på mig då.

Jag beklagar detta tråkiga inlägg, där ungefär samma saker rabblas om och om igen. Men jag är bara för förstörd och ledsen inombords för att hålla kvar allt detta...