Sara

jag är ledsen nu, jag har klarat mig igenom hela dagen utan att bryta ihop. Trots att jag hela tiden kännt hur tårarna konstant bränt bakom ögonlocken. Men nu, nu är jag ledsen. Nu när jag sitter här i min ensamhet så låter jag allt rasera. Jag släpper fram alla känslor, trots att jag lovat mig själv att inte gråta över det som hänt mer. Men jag kan inte släppa det, fast jag vill så går det inte.
Sen när allt annat sker så kommer det här alltid tillbaka. Men jag kommer nog aldrig komma över det här, hur mycket jag än vill glömma det. Jag kan bara inte, folk säger att det hjälper att prata med någon om det. Men jag vågar inte, jag vill inte bli ett offer. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara känna att någon kan stötta mig och säga att det inte var mitt eget fel. Att det verkligen inte var mitt fel, för jag tvivlar ofta på om det inte var det. Fast när det blir dag och jag kan resonera lite klarare så vet jag att det inte var mitt fel, men när ångesten faller över mig, så är det svårt att förneka det.
Kanske gav jag ett intryck som fick dig att missförstå situationen. Jag vet inte, men jag sa nej, och jag grät hela tiden. Hur kan man då inte förstå? Hur kunde du inte förstå!? Om du hade förståt och brytt dig så hade de aldrig hänt!! Jag hade sluppit att sitta instängd på mitt rum såhär 542 dagar senare och gråta över det. Förstå hur mycket bättre jag hade kunnat må de senaste 19 månaderna. Jag vet att det var länge sen...Men jag har inte glömt, jag kan fortfarande inte glömma. Jag har ännu inte kunnat börja lite på andra igen, jag kan inte ha en normal relation till andra människor. För jag är rädd för att de ska missförstå mig på samma sätt som du säger att du gjorde. Jag vet att du tycker att jag är självisk som sitter här och beklagar mig. För du har ju också mått dåligt, jag vet det. Och om du verkligen ångrar dig så förstår jag att du måste må dåligt. För ingen skulle vilja leva med något sådant som de du har fått på ditt samvete. Men jag är ledsen, jag måste också få utrycka hur jag känner mig. Du måste respektera det, faktiskt. Och jag vet att du har sagt förlåt, du har bett om ursäkt minst tusen gånger de senaste månaderna. Men jag kan inte glömma, jag kan till viss del förlåta. Men inte glömma, förstå det!
Jag kan inte göra något åt att jag bryter ihop när jag ser dig. Men jag är inte arg på dig längre, det är inte de som det handlar om. Men jag är på någotvis fortfarande rädd, trots att jag vet att du inte skulle göra något igen. Men jag kan inte rå för det. Jag vill inte träffa dig, för jag klarar inte av det. Du kan få din förbannade förlåtelse här och nu om du lovar att hålla dig borta från mig. Fast du kommer ju inte göra det, du har ju inte gjort det hittills. Du lovade att du inte skulle komma förbi i onsdags när jag var förbi. Men du kom iallafall, jag vet att du tror att de ska blir bättre genom att vi ses. Men det blir det inte, inse det! Vet du att jag inte kunde sluta gråta efter det. Du tror säkert att jag pressa fram några tårar för att du skulle tycka synd om mig. En timme efter att vi mötts och jag kunnat smala mig lite så tog jag mig till jobbet, men allt låste sig. Jag kunde inte ens ta mina kunder, förstår du hur misslyckad jag har blivit tack vare dig. Jag kan inte leva normalt vissa stunder, för att du har sårat mig på ett sådant sätt.
Förlåt att jag beskyller dig, men jag kan inte hjälpa det. Allt är så förstört att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Jag tror jag behöver någon att prata med, vi får se hur det blir med det...


jag vet inte riktigt varför jag skrivit det här nu, jag vet inte ens om någon kommer läsa det eller bry sig överhuvudtaget. Men det spelar inte så stor roll för mig, jag har iallafall kunnat utrycka mig tillräckligt och låtit tårarna rinna i någon timma. Kanske kan nu morgondagen fungera, om jag har lite tur...
jag har skrivit lite om det här förut, och lite har min syn på det förändrats.