Ett utbyte av känslor?
Jag har varit glad, jag blev nyss glad. Fina ord, jag har varit saknad. Vilket är ett resultat av att man lämnat ett tom rum, som väntar på att fyllas hos någon. Jag har ett litet, men ack så värdefullt bevis på att jag faktiskt uppskattas och betyder något för någon. Jag är glad, och jag tackar. För även fast det kanske inte betyder så mycket för alla andra som läser det, så betöd det oerhört mycket för mig. Tack , tack , tack
Sen blev allt lite sämre igen. En annan situation uppstod med några helt andra personer inblandade. Visserligen har detta, som dock inte är jätte hemskt hänt förut, om igen och sen nu. Och det kommer säkerligen att hända igen. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att kunna få den här personen att dens handlingar faktiskt sårar. Även fast det inte alltid är avsiktligt så gör det ont. När det hela tiden klaras upp, man tror att man är på samma plan och förstår varandra. Men i verkligheten så befinner man sig på precis samma plan som innan alla diskussioner uppkommit. Hur förklarar man sig mer, än att be någon att SLUTA, UNDVIKA och INTE STARTA något. Men ändå så händer det, om och om igen, om och om igen. Men jag orkar inte längre bli arg, jag orkar inte längre säga till, jag orkar inte längre försöka förklara hur jag känner och varför. Eftersom att det tydligen inte spelar någon som helst roll. Men jag kan inte sluta orka bli sårad, och jag kan inte sluta bli ledsen, nestämd och besviken. Precis som alla andra kan jag bara kontrollera mina handlingar och inte mina känslor.
Love
Sen blev allt lite sämre igen. En annan situation uppstod med några helt andra personer inblandade. Visserligen har detta, som dock inte är jätte hemskt hänt förut, om igen och sen nu. Och det kommer säkerligen att hända igen. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att kunna få den här personen att dens handlingar faktiskt sårar. Även fast det inte alltid är avsiktligt så gör det ont. När det hela tiden klaras upp, man tror att man är på samma plan och förstår varandra. Men i verkligheten så befinner man sig på precis samma plan som innan alla diskussioner uppkommit. Hur förklarar man sig mer, än att be någon att SLUTA, UNDVIKA och INTE STARTA något. Men ändå så händer det, om och om igen, om och om igen. Men jag orkar inte längre bli arg, jag orkar inte längre säga till, jag orkar inte längre försöka förklara hur jag känner och varför. Eftersom att det tydligen inte spelar någon som helst roll. Men jag kan inte sluta orka bli sårad, och jag kan inte sluta bli ledsen, nestämd och besviken. Precis som alla andra kan jag bara kontrollera mina handlingar och inte mina känslor.
Love
Kommentarer
Trackback
