Sara

Heej

Måste bara säga att idag har dag jag nog rekord många läsare. Jag är helt överaskad, hade inte förväntat mig att de skulle finnas så många som var så intresserade utav att läsa om mig och det lilla som händer i min vardag. Men det är roligt, jätteroligt faktsikt.

Idag har jag inte gjort sådär jättemycket vaknade runt elva tiden med en lätt huvudvärk, men med otroligt ont i foten! Efter den lilla incidenten som inträffade igår hemma hos Mathilda ( det var riktigt länge sedan som jag hade så roligt! Och jag har nog aldrig träffat så trevliga och lättsamma människor i hela mitt liv ) så kan jag knappt gå längre. Hela min tå är helt blå och svullen =( , och fast det inte gör riktigt lika ont som igår då jag by the way grinade hela vägen hem. Så gör det fortfarande otroligt ont, jag kan knappt gå.
Men eftersom att det var morsdag och allt så kännde jag att det kanske var på tiden att träffa min mami lite och spendera lite tid med henne. Så det gjorde jag, vi sprang (försökte iaf) i en massa butiker och handlade massa saker. Det var inte så kul, och inte direkt givande heller. Det resulterade i princip bara i mer fotont. Åkte förbi bredäng ett tag för att träffa Andreas och Max lite, vilket känndes bra. Dock hade jag och Johan våra despyter, men det känns lättare nu när jag vet att jag inte behöver bo med honom. Egentligen skulle jag vilja skriva mer om det, eller prata mer om det. Hur det känns allt nu, efter att jag flyttat ifrån min mami och så. Det är så mycket som jag vill ha sagt, så mycket som jag skulle behöva få hjälp med att förstå för att kunna komma över det. Men jag kan inte ta upp det här, inte på en offentlig och allmän blogg. Och det är för svårt att börja prata om helt sådär, har redan försökt ett antal gånger, men det går inte tårarna tar över. Och jag vill inte att folk ska se mig gråta, jag vet att det låter hur larvigt som helst. Men det känns fel, för jag vill inte ha andras medlidande. Jag vill ha andras hjälp, så att jag kan förlåta mig själv. Kanske ur någon annans perspektiv går det att se något som varken jag eller någon annan sätt hittils.
Nej, nu känner jag att jag grävt ner mig för djupt igen. Man ska vara glad, inte gräma sig så mycket över det som hänt. Men det är så, så svårt.

Nu måste jag skriva ihop vårad redovisning som vi ska ha imorgon. Har inte ens börjat på det ännu, och knappt någon annan i min grupp heller för den delen. Antagligen kommer ingen utav dem vara där heller för att kunna redovisa, så jag lär väl sitta där själv utan någon som helst fakta. Så nu måste jag försöka få ihop någonting, iallafall något litet. Men egentligen skulle jag mycket hellre gå och lägga mig, men det går ju inte oturligt nog. Jaja, nu måste jag faktiskt tillbaka till pluggandet. Kanske blir det en liten uppdatering senare i natt när jag är klar, annars så får det lov att bli imorgon.

Sov sött

Love