rädsla & tacksamhet
jag kan inte leva, inte fullt ut känns det som. Så fort att jag känner att saker och ting går bra, står något dåligt precis bakom hörnet och lurar. Jag är så himla rädd, så rädd för så mycket. Jag är rädd för att öppna mig för folk, därför att det i princip alltid resulterar i att man blir sårad. Jag har haft väldigt svårt att lite på folk, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag blivit lurad av dem som jag litat på mest om och om igen. Men nu är jag inte så rädd för det längre, jag är inte rädd för jag har personer i mitt liv nu som jag verkligen känner att jag kan lita på. Men det är det som skrämmer mig mest.
Dessa två vänner älskar jag, och det är verkligen utav hela mitt hjärta som jag bryr mig om dem och verkligen försöker att stötta dem och alltid finnas där för dem (även fast det kanske inte märks så bra). Och de betyder verkligen jättemycket för mig också, och jag vet att de alltid finns där för mig (även fast jag kanske inte alltid visar det så bra). Och utan att de vet om de så hjälper de mig så mycket, de är för deras skull som jag faktiskt orkar vissa dagar. Eller kanske inte för deras skull, men tack vare de stöd som de ger.
Men det är de som gör det så svårt. Nu när ja äntligen känner att jag faktiskt har personer som bryr sig om mig i mitt liv, så är jag så rädd för att förlora dem. Jag är så rädd för att bli övergiven, och sedan få börja om ifrån botten igen. Jag vet att man ska uppskatta det man har och leva för idag. Och så försöker jag att leva för det mesta. Men jag kan bara inte rå för det. Hur mycket jag än barar vill vara glad och visa min uppskattning så faller jag ner i dessa dalar om och om igen. Jag räknar bara ner dagarna tills den dag som de också kommer att lämna mig. Ingenting varar för alltid oavsett vad det är för någonting.
Alla människor som jag någonsin haft och kännt mig älskad av har på något sätt svikit mig och lämnat mig. Jag är så rädd för att det inte ska vara så lång tid kvar tills de också inser att jag faktiskt inte är så mycket att ha. För jag är inte särskilt speciell. Och jag tror inte att jag skulle vara min egen vänn om jag var någon annan, Jag är inte så intressant, lite lagom störd och jag blir rätt tråkig att umgås med efter ett tag. Det hjälper ju inte heller att jag står där med alla mina problem och hela tiden väntar på att bli omfamnad.
That's what I'm afraid of, not being enough.
Dessa två vänner älskar jag, och det är verkligen utav hela mitt hjärta som jag bryr mig om dem och verkligen försöker att stötta dem och alltid finnas där för dem (även fast det kanske inte märks så bra). Och de betyder verkligen jättemycket för mig också, och jag vet att de alltid finns där för mig (även fast jag kanske inte alltid visar det så bra). Och utan att de vet om de så hjälper de mig så mycket, de är för deras skull som jag faktiskt orkar vissa dagar. Eller kanske inte för deras skull, men tack vare de stöd som de ger.
Men det är de som gör det så svårt. Nu när ja äntligen känner att jag faktiskt har personer som bryr sig om mig i mitt liv, så är jag så rädd för att förlora dem. Jag är så rädd för att bli övergiven, och sedan få börja om ifrån botten igen. Jag vet att man ska uppskatta det man har och leva för idag. Och så försöker jag att leva för det mesta. Men jag kan bara inte rå för det. Hur mycket jag än barar vill vara glad och visa min uppskattning så faller jag ner i dessa dalar om och om igen. Jag räknar bara ner dagarna tills den dag som de också kommer att lämna mig. Ingenting varar för alltid oavsett vad det är för någonting.
Alla människor som jag någonsin haft och kännt mig älskad av har på något sätt svikit mig och lämnat mig. Jag är så rädd för att det inte ska vara så lång tid kvar tills de också inser att jag faktiskt inte är så mycket att ha. För jag är inte särskilt speciell. Och jag tror inte att jag skulle vara min egen vänn om jag var någon annan, Jag är inte så intressant, lite lagom störd och jag blir rätt tråkig att umgås med efter ett tag. Det hjälper ju inte heller att jag står där med alla mina problem och hela tiden väntar på att bli omfamnad.
That's what I'm afraid of, not being enough.
Kommentarer
Trackback
