om du lämna mig nu...
Det är inte lätt när det är svårt, och det e fan inte så mycket lättare när det är lätt heller.
jag vet inte vad jag skriver kring egentligen, men jag är så frustrerad bara en massa ord som måste få komma ut som en klump eller snarare en sörja.
jag blir så irriterad på folk, som inte kan ta ställning till någonting överhuvudtaget. Varför förvänta sig saker, eller ens inbilla sig i sin vildaste fantasi att de människor som man försöker nå ut till så fruktansvärt mycket och försöker finnas till för och stötta och jag vet fan inte vad nån någon gång överhuvudtaget ska kunna eller ens vilja ge något pyttelitet tillbaka.
jag e less, jag e så förbannat less på att det ALLTID är jag som blir överkörd. Det är ALLTID jag som gör fel, gjort fel, kommer att göra fel eller gjort så att någon annan idiot gör och gjort fel. Hur kan en människa skapa alla dessa dåliga förhållanden åt alla håll.
jag har inte alltid gett allt, men jag har alltid försökt. Och de gånger som jag inte gjort så bra ifrån mig som jag önskar att jag gjort, har jag varit helt öppen med. Jag står för allt jag gör och allt jag säger. Med det säger jag inte heller nu att jag jämnt handlar rätt heller inte att det inte finns något som jag inte ångrar. För de gör de verkligen, men när jag inte gör rätt så säger jag inte att jag gör det. Eller värst av allt jag säger aldrig ingenting.
Att inte ens kunna säga något, varken att du tycker att du gjort fel eller att du inte tycker det. Inte ett ord, inte ens ett ord var det tydligen värt. Jag ska inte säga att jag inte är arg, för det är jag riktigt jävla förbannand. Men det är inte bara det, det är besvikelsen över att än en gång inse att den här människan inte heller orkar lägga ner någon tid och göra något för dig.
Att vara vän med någon är knappast det enklaste. Men om man bara ska vara vän med någon när det inte finns några som helst krav, någon tillit eller nått förtroende vad är det då för vänskap. I mina ögon så hade jag mycket hellre hållt mig kvar till en sådan vänskap som jag vetat om kunnat ge mer. Än att låta den passera för att man inte orkar se sanningen i vitögat.
Från och med nu är det inte längre jag som enbart ska känna skuld och förvirring. Jag ger det till dig med...
jag vet inte vad jag skriver kring egentligen, men jag är så frustrerad bara en massa ord som måste få komma ut som en klump eller snarare en sörja.
jag blir så irriterad på folk, som inte kan ta ställning till någonting överhuvudtaget. Varför förvänta sig saker, eller ens inbilla sig i sin vildaste fantasi att de människor som man försöker nå ut till så fruktansvärt mycket och försöker finnas till för och stötta och jag vet fan inte vad nån någon gång överhuvudtaget ska kunna eller ens vilja ge något pyttelitet tillbaka.
jag e less, jag e så förbannat less på att det ALLTID är jag som blir överkörd. Det är ALLTID jag som gör fel, gjort fel, kommer att göra fel eller gjort så att någon annan idiot gör och gjort fel. Hur kan en människa skapa alla dessa dåliga förhållanden åt alla håll.
jag har inte alltid gett allt, men jag har alltid försökt. Och de gånger som jag inte gjort så bra ifrån mig som jag önskar att jag gjort, har jag varit helt öppen med. Jag står för allt jag gör och allt jag säger. Med det säger jag inte heller nu att jag jämnt handlar rätt heller inte att det inte finns något som jag inte ångrar. För de gör de verkligen, men när jag inte gör rätt så säger jag inte att jag gör det. Eller värst av allt jag säger aldrig ingenting.
Att inte ens kunna säga något, varken att du tycker att du gjort fel eller att du inte tycker det. Inte ett ord, inte ens ett ord var det tydligen värt. Jag ska inte säga att jag inte är arg, för det är jag riktigt jävla förbannand. Men det är inte bara det, det är besvikelsen över att än en gång inse att den här människan inte heller orkar lägga ner någon tid och göra något för dig.
Att vara vän med någon är knappast det enklaste. Men om man bara ska vara vän med någon när det inte finns några som helst krav, någon tillit eller nått förtroende vad är det då för vänskap. I mina ögon så hade jag mycket hellre hållt mig kvar till en sådan vänskap som jag vetat om kunnat ge mer. Än att låta den passera för att man inte orkar se sanningen i vitögat.
Från och med nu är det inte längre jag som enbart ska känna skuld och förvirring. Jag ger det till dig med...
Kommentarer
Trackback
